VILA I FRID
Begravningar är nog det mest hemska som existerar. Det är då man klär sig i svart. Kvinnor och män, barn och ungdoma bär svarta kläder, man håller en röd ros i handen och allt man ser omkring sig är ögon av sorg. Man hör kyrkklockan klinga och man vet att det har börjat. Man sitter i något så vackert. Där det är högt i tak, det är brinnande ljus, det är rosor, det är fönster. Jag mötte bekanta och okända ansikten, alla lika sorgsna. Rad efter rad sitter människor finklädda med sina svarta kavajer eller kostymer, varenda en har förlorat någon i sitt liv. Någon som endast kommer finnas i ens minne i framtiden. Man sjunger till sorgsen musik, till pianospel, psalmer och ber böner. Jag kollade omkring mig och kände en känsla av obehag när alla människor slöt sina händer och stände sina ögon. Deras huvuden tippade sakta framåt som att de tilltalade till någon person över dem själva. Efter ett tag började jag höra snyftningar och vissa tog upp sina näsdukar för att torka tårarna på deras kinder. Under alla sorgsna toner så funderade jag över vad alla satt och tänkte på, och vilken relation alla okända ansikten hade till henne. Om de hade accepterat att hon är borta. Jag såg min farfar och hans fru hålla om varandra medan de tog farväl till henne och släppte en ros på hennes kista. De delade med sig av sina minnen av henne, med julfiranden i Brännland eller i stugan i Bjännsjö, hur hon trivdes att vara där. När hela släkten var samlad och hon sa att vi var hennes flock. Det var en väldigt fin begravning.
