Maria Rehn - Hobbyfotograf

Den 29 mars 2008 – Den 15 maj 2010

Jag kom ihåg hur jag föll ihop i hallen när jag precis kommit hem. Jag minns att min syster omfamnade mig på en gång och försökte lugna ner mig. Jag kunde inte andas. Tårarna bara forsade ner för mina kinder. Jag låg på golvet med min systers armar runt om mig. Tankarna att aldrig mer få lukta intill hans hals, hans alldeles egna doft, dra fingrarna genom hans hår ligga på hans bröstkorg och sova medan han stryker en på ryggen, känna trygghet, sova med någon intill, att alltid ha någon som finns där, kärlek, aldrig mer få krama han, känna hans andetag, eller hans mjuka läppar mot ens egna, aldrig mer känna hans kroppsvärme, eller kolla in i hans djupa och blåa ögon, aldrig mer få vara med just han. Röra hans kropp, hans muskler. Aldrig få kyssas med just han igen. Det är de första som slår en. Jag minns att jag grät, jag grät hela kvällen, hela natten.

Jag hade ingen aning om hur jag skulle vara, hur jag skulle bete mig, vem var jag. Jag minns att jag inte ville tro, jag ville verkligen inte tro på att du hade gjort något sådant... Samtidigt som jag legat gråtit över dig. Jag trodde inte på det förens du sa det till mig. Jag visste det redan, men jag ville inte tro. När jag såg din blick, ditt ansiktsuttryck och hur mycket du skämdes. Då slog det mig, att det var sant. Jag satt på din stol och jag rös genom hela min kropp flera gånger om, jag frös inte. Jag skakade och rös. Jag kände mig inte ledsen just då, den tiden hade gått, jag var mest arg. Jag ville bara ställa mig upp och skrika men jag kunde inte. Jag var chockad. Jag var ingenting.

”Jag är ingenting. Jag känner mig så enormt liten. Jag är inte arg men jag vill skrika tills min hals sviker mig, jag känner ingen ilska fast jag söker den. Jag vill gråta men det kommer inga tårar, jag börjar tro på att dem är slut. Jag är långt, långt borta från mig själv. Jag är bortsprungen. Jag är helt vilse och jag är ensam. Jag förstår ingenting fast jag fått allting i klar text. Alla pusselbitar har fallit på plats. Jag vet allting. Jag är förvirrad, övergiven, sviken, sårad, ensam, obrydd, fast samtidigt så bryr jag mig mer än någonsin. Jag är tom, jag har ett stort hål i mitt hjärta, samtidigt som de tyngs av en stor sten. Jag har inga axlar att bära fast det är något som tynger dem. Jag är inte hungrig fast min mage kurrar efter mat. Jag är inte trött fast mina ögon sluter sig. Jag vill så gärna, men ändå så vill jag inte. Jag är allt på samma gång, så jag känner ingenting. Jag är helt fucked up.”  19/5 10

Jag minns hur det var när mitt liv kretsade runt dig. Jag var så otroligt kär i dig och jag behövde ingenting annat. Jag levde för dig, levde för ett liv med dig. Du var ALLT. Det har hänt mycket saker på två år. Jag gav hela mitt hjärta till dig och du krossade det. Hur jobbigt det här skulle vara kunde jag aldrig föreställa mig. Hur otroligt mycket jag faktiskt älskade dig, förstod jag inte förens du var borta. Jag vet inte vad jag vill. Jag vill vara lycklig och jag vill skratta igen. Jag har plågat mig själv för att plåga dig. Det är svårt att stå emot personen som man älskar. Jag saknar dig och jag vill ha tillbaka de vi hade. Jag vill att allt ska bli som förut men de vi hade tror jag aldrig vi kommer att ha igen. Jag kommer aldrig kunna lita på dig som jag har gjort förut. Allt jag har gjort för dig, bara för din skull… Är det värt att ge det en ny chans? Tänk om de inte fungerar, jag orkar inte gå igenom det här en gång till. Livet har precis börjat kännas lite lättare, eller så inbillar jag mig bara. Jag har slutat känna efter hur jag mår. Jag vågar inte. Det känns som jag är helt förstörd och är oreparerbar fast det nu är sju hela veckor sen.

Jag skrattar inte när jag är med dig. Det är jätte jobbigt att vara med dig. Jag gråter så fort du kommer nära mig. Jag har försökt räkna ut varför. Det är svårt. Det enda jag kan tänka på när du kommer nära är hur mycket du sårade mig. Mig, min kropp, mitt hjärta, blod, skelett, mina muskler, leder, nerver, jag som du just då tar i, som du rör, som du förstörde. Jag kan bara tänka på hur många tårar jag fällt för dig, hur ont jag hade i ögonen av att gråta, hur röd min näsa var för att jag snytigt mig. Jag kan bara tänka på hur ledsen jag varit och hur många gånger jag gråtit mig till sömns och sen också vaknat av att kudden är blöt och tårarna bara sprutar. Eller hur min kropp bara gav upp, när ens ben inte orkar bära en längre. Då man bara vill försvinna, då man skriker inombords av alla känslor som man kan hitta, då de känns som man blir sönder sliten inifrån. Då tårarna bara börjar rinna och man känner att man inte orkar de här något mer. Man försöker gå men benen bara viker sig under en och man blir ett med marken. Jag hatar den känslan!

Jag vill inte vara hemma. Jag kan inte vara hemma, för allt här påminner mig om dig. Alla tusentals bilder jag har på dig, eller på oss. Gitarren som du alltid spelade på, smycken, och parfymer som du gett mig. Vart jag än kollar på ser jag dig. Jag kan inte sitta och äta middag med min familj. Speciellt inte när Malin och Andreas äter här, för då är de en plats över och där brukar du sitta.  

Jag vill inte släppa dig, jag vill inte gå vidare men jag är less på att gråta, jag less på att ha det såhär och jag är less vid tanken av att du också mår dåligt. Jag borde ta tag i det. Jag trodde av en galen tanke att jag kommit över dig men jag vet att jag är så långt bort från det som jag bara kan komma. Hur ska jag kunna leva utan dig vid min sida. När jag vet att jag kan få tillbaka dig. Hopp det har jag och det har jag alltid haft. I början när du gjorde slut med mig så levde jag på att vi skulle vara tillsammans igen. Tankarna var alltid att allt skulle lösa sig. Jag vet inte vart det tog vägen. Har vår tid varit. Har vi redan gett allting till varandra som vi kan ge. Hur ska jag veta…

Varenda gång man ser ett stjärnfall eller blåser ut ljus på en tårta så får man önska sig något. Den önskningen har alltid varit att du och jag ska vara lyckliga tillsammans. Den önskning har jag aldrig sagt till någon som frågat. Samma önskning i två års tid, man får inte avslöja sin önskning till någon då kan den inte falla in. Jag avslöjade min önskning igår och brast i tårar av tanken.
3 juli.