Maria Rehn - Hobbyfotograf

Helgen har varit galen. Jag har käkat pencilin så jag har bara tagit det lugnt och hållt mig med Ida som också har käkat pencilin. Var hemma hela förra veckan från skolan nästan, väldigt skönt. Väldigt! I fredags så var vi på teg och firade Mattias som fyllde 18år. Kvällen blev ju som den blev, regnit och blött och förjävligt. Jag blev den som fick ta hand om en liten flicka. Första kvällen som jag visar mig utomhus ungefär. I lördags så var jag i holmsund först och träffade massa folk. Hemskt trevligt. Det blev en otroligt lång natt. Den gick inte heller som väntat. Allt var king tills klockan passerade ungefär 03.00... Igår har jag som vanligt träning nästan hela dagen.

VAD HÄNDE MED ATT DET VAR FROST IMORSE?! Vad är de för skämt...

Canon eos 450d, 17-55mm 1:2.8 usm
ISO 100 1/250 f/3.5

Sååååååå otroligt söt unge. Helt sjukt.

Foto Stina Andersson
Redigering Moi
Canon eos 450d

Ja, de gick som de gick. Igår morse så for jag mamma och syster iväg till huvudstaden som sagt! Jag kommer aldrig förbi pipgrejen, den piper alltid på mig... Allt går bra, vi går till tågcentralen och hoppar på ett tåg till bromma. Allt går bra. Vi kliver av och ska nu hitta till hotellet. Vi har en karta och de ser ju nära ut. De första mamma säger är att hon vägrar fråga någon om vägen så vi far iväg på ett eget litet äventyr. Att ringa en taxi de nekades också direkt. Vi yrar på ungefär samma ställe i ungefär 50min, vi kom till en gränd på något sätt, där man inte fick vara tydligen, och där dom byggde om, så av hela jävla stockholm så lyckas vi ta oss till en gata där man inte får vara. Hemskt konstiga blickar fick vi... Mamma och Malin är oense men hur dom ska gå och skriker åt varandra. Själv så bestämde jag mig för att inte lägga mig i utan bara följa strömmen. Tillstlut så ger sig mamma och vi frågar en kvinna om vägen. När vi hittat till hotellet så märker vi att detta hotell såg man när man klev av tåget. Så de var ungefär 20m... Lämnar väskorna och går ner på stan. Så otroligt mycket folk och så otroligt störande med detta val, kan de bara bli av. Dessa människor som ska stå och skrika överallt i deras mickar... Ja, allt går bra. Jag och Mallan shoppar bössan av oss. Mamma köpte TVÅ tröjor. Haha! Fattar inte hur hon lyckas. Där när klockan närmade sig 18.00 så lessnade vi och gick tillbaka till hotellet. Då blev de samma visa igen. Vilken väg vi skulle ta. Alla skriker. Bara så vi är, i Rehn familjen...

Tydligen så skulle vi bo på Stockholms nyaste hotell, men jag tror de var lite för nytt för flickorna Rehn. Vi fattade ingenting. Börjar med att vi inte fattar hur man gör med hissen... Sen när vi tar oss in i lägenheten så förstår vi inte hur man startar lamprna. Trötta och slitna, allt var roligt kan jag säga. Första toabesöket var intressant. Börjar med att vi inte hittar toapapperet. För väggarna var svarta och papperet var tydligen också svart. Ja, håller med, vad hände? Sen när man ska torka händerna på papper som man kan dra ut ur en grej, som de brukar vara här hemma så går det inte att dra av papperet. Jag och Malin står säkert i 2 minuter och funderar över de här! Tillslut förstår vi att de är återvinningshandduk som man inte ska dra av, utan den drar in sig själv. Ja svårt att förklara, inte riktigt klart i mitt huvud heller. Sedan när jag ska gå och duscha så förstår jag inte hur man ska starta duschen... Så vi alla står där inne och funderar en lång stund.

Senare kom Nisse och Fanny till vårat rum och vi började kvällen med vindruvor och jordgubbar med dryck! Gott. Vid 22 tiden så kommer vi fram till att vi ska ta oss till en resturang, som tur va hade vi nu Nisse, som hittade. Efter maten satt vi kvar ett tag och Malin lyckades börja någonslags tävling där i baren. Det var en väldigt rolig och trevlig resa. Många skratt har vi fått oss!

Canon eos 450d 17-55mm 1:2.8 usm
ISO 100 1/250 f/4.5

Canon eos 450d

Ni kommer få se tusentals såna här bilder nu tror jag (A)
Stinas öga igen.

canon eos 450d, 17-55mm 1:2.8 usm
ISO 100 1/250 f/5.6

Jamalde i luften. Som jag tror bara var på stan och såg att vi skulle köra, så han drog ba av sig skjortan och körde några varv. Bra gjort! Detta var ju en spännande uppvisning. TT som är tränartruppen gjorde comeback. Trampett och airtrack bjöds det på i lördags. Solen kom fram och det blev riktigt varmt. Det var sjukt mycket folk!  

 
 

Nikon D2h + AF-S Nikkor 17-55/2.8 Ellen Suurholma foto och redigering

Den 29 mars 2008 – Den 15 maj 2010

Jag kom ihåg hur jag föll ihop i hallen när jag precis kommit hem. Jag minns att min syster omfamnade mig på en gång och försökte lugna ner mig. Jag kunde inte andas. Tårarna bara forsade ner för mina kinder. Jag låg på golvet med min systers armar runt om mig. Tankarna att aldrig mer få lukta intill hans hals, hans alldeles egna doft, dra fingrarna genom hans hår ligga på hans bröstkorg och sova medan han stryker en på ryggen, känna trygghet, sova med någon intill, att alltid ha någon som finns där, kärlek, aldrig mer få krama han, känna hans andetag, eller hans mjuka läppar mot ens egna, aldrig mer känna hans kroppsvärme, eller kolla in i hans djupa och blåa ögon, aldrig mer få vara med just han. Röra hans kropp, hans muskler. Aldrig få kyssas med just han igen. Det är de första som slår en. Jag minns att jag grät, jag grät hela kvällen, hela natten.

Jag hade ingen aning om hur jag skulle vara, hur jag skulle bete mig, vem var jag. Jag minns att jag inte ville tro, jag ville verkligen inte tro på att du hade gjort något sådant... Samtidigt som jag legat gråtit över dig. Jag trodde inte på det förens du sa det till mig. Jag visste det redan, men jag ville inte tro. När jag såg din blick, ditt ansiktsuttryck och hur mycket du skämdes. Då slog det mig, att det var sant. Jag satt på din stol och jag rös genom hela min kropp flera gånger om, jag frös inte. Jag skakade och rös. Jag kände mig inte ledsen just då, den tiden hade gått, jag var mest arg. Jag ville bara ställa mig upp och skrika men jag kunde inte. Jag var chockad. Jag var ingenting.

”Jag är ingenting. Jag känner mig så enormt liten. Jag är inte arg men jag vill skrika tills min hals sviker mig, jag känner ingen ilska fast jag söker den. Jag vill gråta men det kommer inga tårar, jag börjar tro på att dem är slut. Jag är långt, långt borta från mig själv. Jag är bortsprungen. Jag är helt vilse och jag är ensam. Jag förstår ingenting fast jag fått allting i klar text. Alla pusselbitar har fallit på plats. Jag vet allting. Jag är förvirrad, övergiven, sviken, sårad, ensam, obrydd, fast samtidigt så bryr jag mig mer än någonsin. Jag är tom, jag har ett stort hål i mitt hjärta, samtidigt som de tyngs av en stor sten. Jag har inga axlar att bära fast det är något som tynger dem. Jag är inte hungrig fast min mage kurrar efter mat. Jag är inte trött fast mina ögon sluter sig. Jag vill så gärna, men ändå så vill jag inte. Jag är allt på samma gång, så jag känner ingenting. Jag är helt fucked up.”  19/5 10

Jag minns hur det var när mitt liv kretsade runt dig. Jag var så otroligt kär i dig och jag behövde ingenting annat. Jag levde för dig, levde för ett liv med dig. Du var ALLT. Det har hänt mycket saker på två år. Jag gav hela mitt hjärta till dig och du krossade det. Hur jobbigt det här skulle vara kunde jag aldrig föreställa mig. Hur otroligt mycket jag faktiskt älskade dig, förstod jag inte förens du var borta. Jag vet inte vad jag vill. Jag vill vara lycklig och jag vill skratta igen. Jag har plågat mig själv för att plåga dig. Det är svårt att stå emot personen som man älskar. Jag saknar dig och jag vill ha tillbaka de vi hade. Jag vill att allt ska bli som förut men de vi hade tror jag aldrig vi kommer att ha igen. Jag kommer aldrig kunna lita på dig som jag har gjort förut. Allt jag har gjort för dig, bara för din skull… Är det värt att ge det en ny chans? Tänk om de inte fungerar, jag orkar inte gå igenom det här en gång till. Livet har precis börjat kännas lite lättare, eller så inbillar jag mig bara. Jag har slutat känna efter hur jag mår. Jag vågar inte. Det känns som jag är helt förstörd och är oreparerbar fast det nu är sju hela veckor sen.

Jag skrattar inte när jag är med dig. Det är jätte jobbigt att vara med dig. Jag gråter så fort du kommer nära mig. Jag har försökt räkna ut varför. Det är svårt. Det enda jag kan tänka på när du kommer nära är hur mycket du sårade mig. Mig, min kropp, mitt hjärta, blod, skelett, mina muskler, leder, nerver, jag som du just då tar i, som du rör, som du förstörde. Jag kan bara tänka på hur många tårar jag fällt för dig, hur ont jag hade i ögonen av att gråta, hur röd min näsa var för att jag snytigt mig. Jag kan bara tänka på hur ledsen jag varit och hur många gånger jag gråtit mig till sömns och sen också vaknat av att kudden är blöt och tårarna bara sprutar. Eller hur min kropp bara gav upp, när ens ben inte orkar bära en längre. Då man bara vill försvinna, då man skriker inombords av alla känslor som man kan hitta, då de känns som man blir sönder sliten inifrån. Då tårarna bara börjar rinna och man känner att man inte orkar de här något mer. Man försöker gå men benen bara viker sig under en och man blir ett med marken. Jag hatar den känslan!

Jag vill inte vara hemma. Jag kan inte vara hemma, för allt här påminner mig om dig. Alla tusentals bilder jag har på dig, eller på oss. Gitarren som du alltid spelade på, smycken, och parfymer som du gett mig. Vart jag än kollar på ser jag dig. Jag kan inte sitta och äta middag med min familj. Speciellt inte när Malin och Andreas äter här, för då är de en plats över och där brukar du sitta.  

Jag vill inte släppa dig, jag vill inte gå vidare men jag är less på att gråta, jag less på att ha det såhär och jag är less vid tanken av att du också mår dåligt. Jag borde ta tag i det. Jag trodde av en galen tanke att jag kommit över dig men jag vet att jag är så långt bort från det som jag bara kan komma. Hur ska jag kunna leva utan dig vid min sida. När jag vet att jag kan få tillbaka dig. Hopp det har jag och det har jag alltid haft. I början när du gjorde slut med mig så levde jag på att vi skulle vara tillsammans igen. Tankarna var alltid att allt skulle lösa sig. Jag vet inte vart det tog vägen. Har vår tid varit. Har vi redan gett allting till varandra som vi kan ge. Hur ska jag veta…

Varenda gång man ser ett stjärnfall eller blåser ut ljus på en tårta så får man önska sig något. Den önskningen har alltid varit att du och jag ska vara lyckliga tillsammans. Den önskning har jag aldrig sagt till någon som frågat. Samma önskning i två års tid, man får inte avslöja sin önskning till någon då kan den inte falla in. Jag avslöjade min önskning igår och brast i tårar av tanken.
3 juli.

Ahhh, tiden rinner förbi. Jag förstår ingenting , hur kan de redan vara september? Gick i alla fall och köpte mig en ny ring igår! Ett värt köp. Första träningen igår och de gick riktigt bra. Kändes riktigt bra ocskå, att röra på sig lite (a) Haha. Nu: mot bussen.